OM OSS

Drygt 13 mil norr om Östersund vid Nordruns sydsluttning hittar vi Myhrbodarna. En 100 år gammal fäbod som drivs av Anita Myhr. Med milsvidd utsikt över fjällvärlden, höglänta slåtterängar och underligt formade gamla björkar lever Anita med sina djur under sommaren. För Anita är det hårt arbete från tidig morgon till sen kväll som gäller, och hon gör det med glädje.

Den sista biten kör vi på en grusväg genom tät granskog. Tillslut ser vi gärdesgården på vänster sida som omsluter en kulle med ett antal timrade byggnader. Vi svänger upp och parkerar. När vi hoppar ur bilen hör vi ljudet av dovt klingande bjällror och ett och annat bräkande. Det första som slår oss är den storslagna utsikten över fjällen där topparna fortfarande är klädda med vita snöpartier. Ut från Buhuset klädd i huckle och förkläde kommer Anita Myhr och ger oss ett varmt välkomnande.

Anita titulerar sig själv som en gammeldags bonnkärring, och utanför Valsjöbyn driver hon fäbodvallen Myhrbodarna. Anita är född på Söder i Stockholm men växte upp som hotellägardotter i Östersund. Trots att hon klassades som ”stadsjänta” så har Anita alltid trivts bäst på landet. Som barn älskade hon att spendera tid hos de släktingar och vänner till familjen som bodde på en gård.

1968 började Anita att arbeta som lågstadielärare i byn Rötviken. Det var under denna tid hon träffade sin man vars släkt drivit Myhrbodarna i generationer. Anita föll direkt för livet på Myhrbodarna bland fjällkor och getter och hon kände att detta var något som hon ville lära sig. Men att komma som stadsbo och tro att man skulle kunna driva en gård var inte en dans på rosor. Anita gick en hård skola hos sin svärmor för att lära sig allt om livet på en fäbod. Anitas svärmor var flitig och noggrann och kunde ofta upplevas som hård. Detta är något som Anita tror har smittat av sig på henne. Men hon poängterar att det är viktigt att saker och tings görs på rätt sätt och att man inte får vänta med disk och liknande.

”Det viktigaste handlar om djuren och livsmedelshanteringen. Rutiner är A och O, speciellt uppe i buan där det är lite primitivt. Många som kommer hit för att jobba har en väldigt romantisk bild av vad det innebär att jobba på en fäbod, och det är det ju också, men det är något man får som en bonus.”

Att det är viktigt med rutiner märks tydligt. När vi besöker Anita är det förutom Anita två pigor och en dräng på plats. Allting görs hela tiden här och nu. Mjölkkrukor och nappflaskor diskas direkt efter användning. Kossornas juver undersöks efter mjölkning och rengörs för att hålla dem friska.

Anitas man gick bort 2004 och sedan dess har Anita drivit gården själv. Idag är hon 71 år och några tankar på att lägga av finns inte. Däremot så har hon i år valt att annonsera efter extra arbetskraft och intresset för att arbeta på en fäbod var stort. Fler än 40 ansökningar kom in från hela Sverige. Pigorna Rene och Kattis kommer båda från en bakgrund inom lantbruk och är vana vid att mjölka kor och ta hand om råvarorna som djuren ger. Drängen Micke bor nere i Valsjöbyn och har hjälpt Anita på gården under några år och det märks tydligt att han och Anita är samspelta. När Anita säger att de borde stängsla runt bäcken har hon knappt hunnit säga klart meningen innan Micke påbörjat arbetet.

Dagarna är långa. Anita går upp klockan fem varje morgon. Hon börjar dagen med att tända upp spisarna och värma diskvatten. Sedan kokar hon kaffe och äter frukost tillsammans med pigorna. Efter frukost är det dags att mjölka och tvätta korna. När det är klart ska mjölken separeras och djuren släpps ut på bete. Efter det är det dags att kärna smör och koka ost. Anita kokar ost både på ko- och getmjölk. Anita har själv inga getter men köper mjölk från en getfarm nere i Valsjöbyn. Tre dagar i veckan öppnar hon även upp fäboden för besökare. Då ska det gräddas våfflor och serveras stutar. På kvällen kommer djuren tillbaka från sitt bete och kossorna vill bli mjölkade. Sedan äter de en gemensam middag innan det är dags för Anita att ta tag i sina kvällsbestyr. Det kan vara allt från att baka en kaka på kärnmjölken till att tvätta och planera morgondagens middag. Det finns alltid något att göra och arbetet är ofta fysiskt tungt. Trots det känner Anita att hon alltid får mer energi när hon är på buan.

”Ofta kan dagarna börja vid fem och hålla på till elva-tolv innan jag lägger mig. Då är jag trött, men det är en skön trötthetskänsla. Trots att det är jobb för jämnan, vissa dagar mer och andra mindre så får man kraft av att vara här. Just det här att se djuren som mår så ypperligt när de får gå på fribete. De vandrar ut på morgonen och kommer hem varje kväll”.

Anita har Fjällkor och Åsenfår. Åsenfår är en utrotningshotad ras som härstammar från Dalarna. De är små och nätta och har lätt för att förflytta sig i fjällterrängen. Även Fjällkon är en utrotningshotad ras. Som namnet kan antyda så är kon anpassad efter ett kallare klimat. Trots att de går fria och delar betesmarker med både ren och björn så har Anita aldrig blivit av med något djur. Detta tror Anita beror på att fåren och lammen går tillsammans med kossorna.

”Länsstyrelsen förundras över att jag aldrig mist ett djur. Men får och lamm är skolade så att de följer med korna. Och fjällkor är den ras som klarar sig bäst på fribete. De kan vara aggressiva om de känner sig hotade och jobbar i flock för att skrämma bort rovdjur. De backar inte och skyddar även fåren och lammen som inte skulle klara sig om de inte gick med korna”.

Strax innan midsommar vandrar Anita tillsammans med sina djur från gården nere i Valsjöbyn till buan och på midsommardagen inleds säsongen med en högmässa. Det är en gammal tradition och det är då de första besökarna kommer. Det spelas musik och Anita kokar kaffe och serverar tunnbrödsstutar. För Anita är just besökarna en viktig del av livet på buan. Som hotelldotter fick hon tidigt lära sig att ta hand om människor och få dem att känna sig välkomna. Att kunna kombinera livet på fäboden med turism är något som Anita tycker är väldigt kul. Hon märker att fler och fler människor har en stor nyfikenhet för det traditionella jordbruket och många vill komma bort från stressen som ofta finns i städer. Och Myhrbodarna är verkligen en plats som berör de flesta av sina besökare på ett eller annat sätt. Den milsvida utsikten över fjällvärlden, de höglänta slåtterängarna, närheten till djuren och de underligt formade gamla björkarna skapar ett ovanligt lugn.

”Det bästa är alla människor som kommer hit och ringer mig på vintern. De skriver brev och skickar kort där de berättar om hur mycket de uppskattat att besöka oss och att de vill komma igen. Det är ju fantastiskt roligt”.

När vi frågar Anita om hur hon kom i kontakt med Woolpower får vi till svar att hon haft det så länge hon kan minnas. Hon har använt plaggen både i idrottssammanhang och på fjällturer och idag är det hennes stående present till barnbarnen. Dagarna och nätterna uppe på buan kan bli kalla och för Anita finns Woolpowerplaggen alltid nära till hands.

”När man ska gå och lägga sig kan det vara riktigt kallt och ruggigt. Då är det så skönt att dra på sig ett tjockt och varmt underställ innan man kryper ner. Jag slinker ofta in på Woolpower när jag är i Östersund. Jag tycker att det är fantastiska kläder”.